S WE CAN

Idag kom Mona Sahlin ut med något som kanske blir ledorden för det fortsatta politiska arbetet. Med slagdängan S WE CAN blir det kanske svårt för borgerligheten att få upp en riktig fight i den kommande valrörelsen. Frågan är dock om slagdängan verkligen var så genomarbetat som man som väljare verkligen kan förvänta sig. En snabb sökning på google sverige gör gällande att första söksträngen på S WE CAN inte helt oväntat är hemsidan www.swecan.org , vilket är en organisation som "verkar för information om cannabis, hasch och marijuana och legaliserandet av densamma i Sverige.". Inte på något sätt för att Socialdemokraterna har något med denna organisationen att göra, men det är ju klart att någon form av duktigt promotionarbete för att få bort organisationen från googles förstasida är att önska ifall slagdängan ska kunna utiliseras på bästa möjliga sätt.

Jag är inte politiskt aktiv på något sätt, och bloggen här är partipolitiskt obunden. Hursomhelst måste jag bittert konstatera att jag inte är nöjd med det oppositionsarbete som Mona Sahlin utför. Orden barnsligt, oeftertänksamt, oprofessionellt och populistiskt beskriver rätt väl vad jag känner om henne och hennes politiska arbete. Detta har ingenting med hennes privatliv att göra, jag ger personligen blanka fasen i vad hon gör på sin fritid då detta inte har någon som helst koppling till hur bra eller dålig hon är som politiker. Däremot måste jag säga att jag ledsamt kan konstatera att jag saknar en riktig Socialdemokratisk partiledare, oavsett om de sitter i opposition eller regering. Göran Persson var en sådan man vilken jag har stor respekt för och personligen hade kunnat se som fortsatt partiledare. Anna Lindh var en sådan kvinna som jag önskat hade kunnat leva till att fylla denna viktiga roll för det svenska samhället och det Socialdemokratiska partiet. Dessa två människor fick sina positioner på grund av sin kompetens, till skillnad från Mona Sahlin som alltmer verkar ha fått sin post på grund av ett tydligt socialdemokratiskt maktvakum och ett sug efter att ha en kvinna på posten som partiledare, vilket fick ta överhanden när alla framstående socialdemokratiska kompetenta kvinnor tackat nej.